jag vill alltid känna mig såhär

underbar och älskad av alla

ett ps

jag kan inte bestämma mig om det skulle röra mig i ryggen eller inte om det inte fanns några läsare alls…

det var ett gott försök i alla fall

att säga att jag skulle gå upp med typsambon. han skulle på nått möte eller nått i en annan stad än sin arbetsort idag, så han fick sovmorgon. jag fick kaffe på sängen men var för trött för att vakna. jag hade sovit tre timmar då. nu har jag sovit fem och känner mig rätt pigg faktiskt.

nu har jag druckit upp kaffet, är på väg in i duschen – jagskabara fixa musik till ipoden inför resan, komma på vad jag ska ha på mig idag, packa ihop en massa saker och kontrollera kontot en extra gång. jag ska till huvudstaden och risken är överhängande att jag får massiv shoppingtid över innan tåget går hemåt igen.

det här med tåget ja, ibland när jag åker tåg har jag jättesvårt att låta bli att ha filosofiska diskussioner med främmande människor. det är jätteintressant, en person jag aldrig mer får träffa har nu chansen att påverka mitt synsätt – och vice versa.

ibland vill jag inte se åt folk, utan stänger in mig i min egen värld med hjälp av gigantiska hörlurar.

var det tisdag eller onsdag igår?

iaf

tisdagen eller onsdagen den 16:e januari 2008 var en väldigt bra dag. när barnen var på dagis fick jag massor med samtal avklarade, bland annat ringde jag runt till närmast anhöriga och förvarande att jag gått emot läkarens råd om att påbörja behandling.

men hallå liksom, det är ju nu det roliga börjar. om jag blir helt ur händerna eller går balooba på alla fronter fick de närmast sörj…. sörg…. heter det sörjande eller sörgande? ni vet säkert vad jag menar. hursom, de fick i alla fall mitt löfte att om de sa till mig då skulle jag sätta in stämningsdämpande medicinering.

tills dess förbehåller jag mig rätten att vara skitskeptisk till all medecin som gör mig korkad.

sen gick jag på stan med utgångspunkt att köpa kattmat och lite hälsotekniska reservdelar. jag kom hem med ett par butiksnya brallor i schysst 70talsstuk, smartballs, ett gymkort, en fånigt stor mängd hälsotekniska reservdelar och flera olika sortes kattfoder.

det var på vippen att jag köpte två vinterkappor på rean också…

efter det gick jag hem med mina fynd, kände mig jättenöjd med mina inköp och dansade nästan bort hela timmen innan jag skulle hämta barnen igen. jag har hittat så sjukt bra musik på cdon och den bara rörde sig ut i mina armar. helt fantastisk känsla.

barnen och jag fick för oss att handla lite på vägen hem och jag exploderade nästan när den stora kallade mig gammal i kassan. efteråt surade jag en stund men kände mig jättefånig. vi pratade om att vi inte kan säga vad som helst sådär till varandra. man kan bli ledsen, även som stor, när någon retas. under promenaden hem mumsade vi torkad frukt och busade och sjöng. var dynamitmamman från affären kom av sig vet jag inte.

när vi kom hem exploderade jag igen av att den minsta hällde ut ananasjuicen över hela bordet. efteråt kände jag mig dum. jag bad om ursäkt. sånt är jag dålig på.

sen kände jag mig sådär låg, ville inte alls umgås på säkert en timme. datorn fick den tiden istället. barnen lekte ändå för sig själva inne på sitt rum och sen var det ju bollibompa. ljuva bollibompa. jag blev glad av att det var dartanjang. vem blir inte glad av dartanjang förresten?

under kvällen fick barnen komma till sin pappa, tills på fredag då jag tänkte baka muffins med dem. när vi var där kände jag hur all irritation försvunnit och kvar var en musikaliskt social ådra. vi sjöng och rockade till Iron Man eftersom den minsta är så förtjust i att spela gitarr till den.

nu känner jag av hur ärlig jag lovade mig själv att vara i bloggen.

när jag kom hem igen testade jag mina nyinköpta smartballs, lyssnade på musik och nästan krävde sex av min typ sambo. eller jag vet inte vad han är. jag bad honom flytta ut härifrån i måndags kväll. det känns lite komplicerat i nuläget.

när han somnat fick jag lust att sätta igång det här projektet. sen dess har jag ordbajsat. det har gått bra…

jag blev helt galet sugen på vin under kvällen men tänkte att det säkert gör sig bättre imorgon kväll. jag vet inte varför jag nämner just detta. men det kändes lite viktigt i sammanhanget.

egentligen borde jag sova nu. jag förstår inte hur jag ibland kan sova och sova dygnet runt.

sen tar jag nuet

jag insåg en liten skillnad, rent tidsperspektivmässigt.

en depressiv episod borde lätt kunna kännas igen med att allt ska ske sen, senare, imorgon, i övermorgon, nästa vecka, när jag mår bättre.

en hypoman episod torde lättast kännas igen genom att allt ska ske NU.

om min teori håller.
men jag kan inte resonera med mig själv om att jag borde ta tag i saker när jag ska, och inte alltid nu eller sen. det känns som den insikten inte infinner sig när det egentligen gäller.

bummer…

allt har en början

äntligen äntligen fick jag en diagnos. så märkligt det känns att säga så, men jo så är det.

så evinnerligt många år det gått uppåt och neråt, mest kännbart under nuet vid neråt. såhär i efterhand ser jag mer av mina uppåtperioder. men om en hypoman period kommer utan sjukdomsinsikt (som det så fint heter), borde det inte funka att se lite i efterhand – en form av utvärdering av ens egna känslor och handlingar.

alltså kom denna blogg till – av ingivet en förutbestämt syfte: att ge mig själv insikt om hur jag tänker, känner och handlar under upp och nergång för att kunna hjälpa mig själv. självhjälp till själhjälp…

(jag ler lite när jag nu inser att detta infall/denna blogg kan kategoriseras som en av de ideer jag får…)

har du eller någon i din familj bipolär sjukdom, skriv gärna dina synpunkter