jag har bara lust att äta och att gråta.
därimellan är jag irriterad på allt.

så jag bestämde mig för att testa utan igen. utan mediciner, för att se om min livsglädje återvänder. som det är nu lever jag i ett vakuum, med en klump i magen och en längtan efter att få känna mig riktigt jublande glad igen.

jag har träffat min nya samtalskontakt, hela psykoterapin verkar gå ut på att övertala mig om att det är bäst för mig att fortsätta medicinera. jag blir så ledsen, ingen lyssnar… samtalskontakt my ass, liksom…

i söndags orkade jag inte mer, jag tog tabletten och kände mig ledsen att jag gett upp. efter en stund kände jag mig varm, mysig, mjuk och kelig. ungefär E-ad fast utan aktiviteten, utan rastlösheten. jag kunde lägga mig tidigt och somnade ganska fort
måndagen vågade jag inte ta någon tablett på morgonen ifall jag skulle bli så pangtrött som läkaren sagt att jag kunde bli. istället for jag mellan golv och tak. det var så stor kontrast att jag mådde dåligt av det, vilket kändes väldigt konsigt eftersom jag ju faktiskt varit så typ jämt. kvällsdosen tog inte lika mycket som kvällen innan. jag var besviken.

igår och idag har jag medicinerat hela dygnet. jag är fortfarande rastlös, speciellt några timmar efter att jag tagit morgondosen och framtill nästa dos. jag mår lite illa, jag är helt paj i magen. dessutom är min lättirritation inte helt borta, bara lite mindre påverkbar.

jag är fortfarande skeptisk, men härdar ut…

igår träffade jag också en gammal flört, av det slaget som inte blivit något av men som är rätt trevlig att underhålla flörtandet med. det var lika trevligt denna gång. innan han släppte av mig utanför min port så sa han att den enda anledningen att han kom ut var för att träffa mig. är det sött eller desperat? det var alltså ett år sen vi träffades sist, men vi har smsflörtat av o till sen dess… jag behåller det gärna på flörta-kanske-fika-stadiet…

idag ska jag loppa på soffan med lite sköna filmer… om jag inte går iväg o tränar eller nått… känner mig kluven, hur mycket energi har jag idag? inatt dansade och gick jag 8187 steg, jag älskar att ha med mig stegräknaren sådär :)

väldigt glad, sprudlande glad
lite för mkt
du var lite för mkt
bara du som kan få för dig att gå runt på en arbetsplats i fem timmar också för att säga hejdå
heheh

jag var inte ens medveten om tiden igår. det såg jag först när jag gick därifrån. och förresten – kan man vara för glad?

…kan jag konstatera efter fem timmars glada tillrop, lyckönskningar, frågor som kändes genuint omtänksamma. jag hann ändå inte prata med alla som jag upplevt som betydelsefulla för mig.

jobbet har varit kul o jag kommer sakna det och dem det tillfört. men om jag inte kan hantera livet att ha ett jobb och relationer samtidigt kanske jag inte ska ha ett jobb. jag vill samtidigt inte jobb a med något annat. klurigt detta. jag är bäst på det jag gör när jag är bra annars. när jag sjunker kommer jag mig inte för att visa och använda mitt fulla potential.

(mest för att självförtroendet liksom bottenskrapas)

inte älskad av alla? 18:40

typsambon hade ingen lust att hämta mig vid tåget eller ens förbereda något gott tills jag kommer hem :(
jag överväger att gå på restaurang ensam istället, bara för att slippa hitta på något ätbart åt bara mig själv.

han tycker mackor är mat.
helsjukt. mackor är frukost eller mellis. aldrig middag.

sms till typsambon 18:46
jag blev besviken nu. jag trodde vi löst bestämt att vi skulle hitta på nått kul ikväll för att fira avslutet.

jag ångrar nästan att jag inte gick ut med gänget från jobbet.

jag tror jag har en hel timme kvar på tåget. 18:50

i hörlurarna lyssnar jag på breaking benjamin för att få ut min ilska över att typsambon aldrig förstår mig och mina behov. ser han itne att om jag är underbar och älskad av alla så måste han också dyrka mig?

sms från typsambon 18:55
ok. det har jag missat helt.

sms till typsambon 18:55
men. hur kunde du det? vi pratade ju om dinner and a movie. vi kollade ju tom på sf.se om guldkompassen gick 21:15

don’t you feel the earth shaking?

jag bytte låtval i öronen efter de sms’en. varför negga liksom?
4 minuter och fortfarande inget svar. tittar mig i speglande fönster, härliga tågfönster. jag är så snygg, tillochmed i lysrörsbelysning. det är fan svårt.

varför kommer det inget svar?

är jag singel nu?
kan jag gå ut och flörta så obehindrat som jag vill?
vi har haft ett öppet förhållande senaste månaden.
hur löst är det?

ah! jag älskar verkligen den här låten!
det är bra att ha med en tankebok i sånna här urtrista stillasittande lägen. som att lämna ifrån mig det som skulle kunna tynga. lika lyfta. så jag kan sitta still. jag skriver snyggt också.
men eftersom dessa anteckningar kommer bloggas om så kan jag torrt konstatera: ni kan inte se.

jag tyckte det var tråkigt att inte få någon tårta idag. jag borde ha fått en.

10 minuter. sms till typsambon
varför svarar du inte?

1 minut senare kom:
jag minns att vi kollade på sf om GP. men jag har inget minne av att vi snackade om ”dinner and a movie”

svar 19:08
ok. nu fick jag svaret. vad säger du nu om det då?

nu byter jag låt och spelar så högt jag kan.
then I realize that I was lonely, and it wasn’t sush a good thing
när tåget vaggar, musiken talar till min själ och gardinerna dansar mot fönstret.

jag ser nu att jag varit opraktisk. stegräknaren har legat i väskan. jag har säker gått tusen miljoner steg idag. energiskt glad har jag varit.

jag undrar vad hon på andra sidan lyssnar på och jag får hålla mig från att fråga om jag får lyssna.

sms till en av mina närmare vänner från jobbet. en av de som vet.
bara en liten reality check. hur tyckte du jag var idag?

sms från typsambon
det finns ingen rolig mat hemma att laga.

svar till typsambon
nej jag vet. [restaurangnamn]?

bra låt.
förknippar den starkt med min vän från jobbet.
spegelkåt nästan. schyssta läppar.

sms från typsambon
hinner vi det innan 21:15?

svar till typsambon
jag kommer in om typ 5 minuter. så ja

därefter tar anteckningarna slut. jag pratade med mamma i mobilen en stund innan jag kom till restaurangen, skickade sms till chefen om att jag vill komma upp i nästa vecka också. (hoppas på tårta då) vännen från jobbet skickade att jag cool. jag svarade ”självklart”
vi fick ett fönsterbord och maten kom in snabbt eftersom typsambon beställde när jag var på väg. det var helt ljuvligt gott men jag var hungrig som en varg så det tog slut fort på min tallrik. därefter gick vi hem, tog ett glas vin innan vi gick till bion. guldkompassen var sådär… jag hade lite svårt att sitta still, och tröttnade på att alla berättade sina hemligheter för henne heeeeela tiden. ingen spänning då, tycker jag.
hade jag varit tio så kanske den fallit mig mer på läppen.

jag trodde jag skulle sova och gå samtidigt på vägen hem. jag var sååå trött. och det var så skönt. men när jag väl kom innanför dörren så piggnade jag till igen och kved ynkligt ”jag vill ha”

vilket jag fick, och något att vissla om efteråt också. men jag kunde inte somna förrän 2 för det…

nu har jag druckit upp kaffet, är på väg in i duschen – jagskabara fixa musik till ipoden inför resan, komma på vad jag ska ha på mig idag, packa ihop en massa saker och kontrollera kontot en extra gång. jag ska till huvudstaden och risken är överhängande att jag får massiv shoppingtid över innan tåget går hemåt igen.

det här med tåget ja, ibland när jag åker tåg har jag jättesvårt att låta bli att ha filosofiska diskussioner med främmande människor. det är jätteintressant, en person jag aldrig mer får träffa har nu chansen att påverka mitt synsätt – och vice versa.

ibland vill jag inte se åt folk, utan stänger in mig i min egen värld med hjälp av gigantiska hörlurar.

tisdagen eller onsdagen den 16:e januari 2008 var en väldigt bra dag. när barnen var på dagis fick jag massor med samtal avklarade, bland annat ringde jag runt till närmast anhöriga och förvarande att jag gått emot läkarens råd om att påbörja behandling.

men hallå liksom, det är ju nu det roliga börjar. om jag blir helt ur händerna eller går balooba på alla fronter fick de närmast sörj…. sörg…. heter det sörjande eller sörgande? ni vet säkert vad jag menar. hursom, de fick i alla fall mitt löfte att om de sa till mig då skulle jag sätta in stämningsdämpande medicinering.

tills dess förbehåller jag mig rätten att vara skitskeptisk till all medecin som gör mig korkad.

sen gick jag på stan med utgångspunkt att köpa kattmat och lite hälsotekniska reservdelar. jag kom hem med ett par butiksnya brallor i schysst 70talsstuk, smartballs, ett gymkort, en fånigt stor mängd hälsotekniska reservdelar och flera olika sortes kattfoder.

det var på vippen att jag köpte två vinterkappor på rean också…

efter det gick jag hem med mina fynd, kände mig jättenöjd med mina inköp och dansade nästan bort hela timmen innan jag skulle hämta barnen igen. jag har hittat så sjukt bra musik på cdon och den bara rörde sig ut i mina armar. helt fantastisk känsla.

barnen och jag fick för oss att handla lite på vägen hem och jag exploderade nästan när den stora kallade mig gammal i kassan. efteråt surade jag en stund men kände mig jättefånig. vi pratade om att vi inte kan säga vad som helst sådär till varandra. man kan bli ledsen, även som stor, när någon retas. under promenaden hem mumsade vi torkad frukt och busade och sjöng. var dynamitmamman från affären kom av sig vet jag inte.

när vi kom hem exploderade jag igen av att den minsta hällde ut ananasjuicen över hela bordet. efteråt kände jag mig dum. jag bad om ursäkt. sånt är jag dålig på.

sen kände jag mig sådär låg, ville inte alls umgås på säkert en timme. datorn fick den tiden istället. barnen lekte ändå för sig själva inne på sitt rum och sen var det ju bollibompa. ljuva bollibompa. jag blev glad av att det var dartanjang. vem blir inte glad av dartanjang förresten?

under kvällen fick barnen komma till sin pappa, tills på fredag då jag tänkte baka muffins med dem. när vi var där kände jag hur all irritation försvunnit och kvar var en musikaliskt social ådra. vi sjöng och rockade till Iron Man eftersom den minsta är så förtjust i att spela gitarr till den.

nu känner jag av hur ärlig jag lovade mig själv att vara i bloggen.

när jag kom hem igen testade jag mina nyinköpta smartballs, lyssnade på musik och nästan krävde sex av min typ sambo. eller jag vet inte vad han är. jag bad honom flytta ut härifrån i måndags kväll. det känns lite komplicerat i nuläget.

när han somnat fick jag lust att sätta igång det här projektet. sen dess har jag ordbajsat. det har gått bra…

jag blev helt galet sugen på vin under kvällen men tänkte att det säkert gör sig bättre imorgon kväll. jag vet inte varför jag nämner just detta. men det kändes lite viktigt i sammanhanget.

egentligen borde jag sova nu. jag förstår inte hur jag ibland kan sova och sova dygnet runt.

en depressiv episod borde lätt kunna kännas igen med att allt ska ske sen, senare, imorgon, i övermorgon, nästa vecka, när jag mår bättre.

en hypoman episod torde lättast kännas igen genom att allt ska ske NU.

om min teori håller.
men jag kan inte resonera med mig själv om att jag borde ta tag i saker när jag ska, och inte alltid nu eller sen. det känns som den insikten inte infinner sig när det egentligen gäller.

bummer…